49320


Historia

Häradsallmänningarna – en del av en vår historia

Häradsallmänningarnas historia – och längre ner på denna sida finns också HäradSkogs historia.

Allmänningsskogar har mycket gamla anor och deras utveckling och betydelse hänger ihop med hur samhället i stort har organiserats och utvecklats. Redan innan någon formell uppdelning av marker skedde kan man anta att skogarna sågs som en gemensam tillgång för traktens folk. Det vill säga de som bodde inom Häradet. Härad – eller hundare, som de till att börja med kallades i Mälarlandskapen – är vår äldsta kända områdesindelning. Språkforskarna anger 1000-talet som den absolut senaste tidpunkten för indelning i härad och hundare och den tidigaste är när det började finnas fast boende som drev jordbruk. Här i Mälardalen kan det ha skett i början på 200-talet. Enskilt skogsägande är en mera sentida företeelse som utvecklades i västerländska kulturer.

Enskilt men som aldrig utvecklats i stora delar av världen. Allmänningsskogarna har därför många likheter med hur man ser på skogen som resurs i andra delar av världen, där skogen fortfarande ses som en gemensam tillgång som ska förvaltas gemensamt av ”åborna”.

Under 600 -700-talet anses det att man i Mellansverige började dela upp markerna mellan klaner och grupper av människor i olika härader. Efterledet ”kind” i till exempel Hanekind antas syfta just på ett släktområde eller klanområde. Inom häradet delades sedan den hävdade marken mellan byarna, medan övrig mark ansågs tillhöra samtliga inom häradet och kom att benämnas allmänningar.

I takt med att samhället och byarna utvecklades kom olika regelverk till, bland annat medeltidens landskapslagar, där allmänningarna tas upp som ett begrepp. På medeltiden fanns olika former av allmänningar som by-, socken, härads- och landsallmänningar. Utöver detta fanns mark som ingen gjorde direkt anspråk på. Dessa marker kom under 1600-talet (1683) att tillfalla kronan. Karl XI tillsatte ett antal skogskommissioner, som uppdrogs att reda ut gränser och ägo förhållanden. Det var då särskilt viktigt att kunna urskilja så kallade kommissionsskogar för bergsbrukets behov.

Allmänningsskogarna nyttjades främst för husbehov. Man tog brännved och timmer, och tillgången var i de flesta trakter mycket större än efterfrågan så detta utgjorde normalt inget problem. Dessutom nyttjades skogarna för bete till tamboskap, och i viss mån även för gemensam slåtter av t.ex. våtmarker. Efterfrågan på timmer och brännved för avsalu var begränsad. Det var först när bergsbruket blev utbrett och med tillhörande större gruvor och begynnande industrier över stora områden som man lokalt fick virkebrist och till sist även stora mer eller mindre skoglösa områden.

Häradsallmänningar har nog funnits i hela Götaland och Sveland men inte i Norrland. Under 1600-talet när Skåne, Blekinge och Halland var danskt ska någon dansk kung ha gett bort ett antal allmänningar som förläningar.

På 1600-talet under drottning Kristinas tid fastställdes den första ”skogsvårdslagen” 1647, då kallad skogsordning. Den tillkom också på grund av. bergsbruket, som ansågs skövla närliggande skogar i jakten på brännved. Staten såg ett behov av att skydda skogarna för att säkerställa skogstillväxten och därmed tillgodose bergsbrukets behov långsiktigt. I skogsordningen behandlas Häradsallmänningarna tämligen utförligt. Lagen slår fast allmänningsskogen som åbornas gemensamma tillgång som får användas för husbehov, men däremot inte för avsaluvirke. Befintliga bosättningar inom allmänningen dokumenterades också.

Som delägare i en allmänning räknades, då som nu, endast jordägarna inom Häradet. Rätt till andel fördelades efter skattetalet, det så kallande mantalet, som visade den aktuella gårdens skattekraft. Faktum är att det formella begrepp som än idag används för att hålla reda på våra delägare ägarandel fortfarande heter mantal! Ägandeförhållandena för allmänningarna har egentligen inte förändrats alls under historiens gång, men tolkningen har varierat över tid och vid lagändringar har man därför sett anledning att förtydliga grunden till ägandet.

Landsallmänningarna uppgick med tiden i häradsallmänningar eller rent statliga kronoparker medan sockenallmänningarna delades upp mellan delägarna under 1700-talet. Några gamla sockenallmänningar finns dock kvar.

Skogsvårdslagen, eller skogsordningen, ändrades också med tidens gång. De relativa behoven av skogsråvara respektive mat styrde. En växande befolkning och dåliga tider gjorde att mera mark behövdes odlas upp, samtidigt som oron för minskad tillgång på uppvuxen skog för främst brukens behov av brännved ständigt genomsyrade samhällets syn på skogens brukande. 1741 ändrades lagen så att det skulle bli lättare att bo och odla upp mark i skogarna. Detta påverkade även allmänningsskogarna, och möjligheterna att hävda mark inom allmänningarna. När så oron för skogstillståndet tog över igen begränsades möjligheten att bo inom allmänningarna igen år 1793.

1824 utkom ett kungligt brev gav delägarna möjlighet att dela eller sälja sina allmänningar. Då minskade både antalet och arealen häradsallmänningarna betydligt och allmänningarna försvann helt i många områden. Detta är en av de större förändringarna av ägarförhållandena för allmänningarna.

Med 1866 års skogsordning ändrades synen åter, och allmänningarna fick inte längre delas eller säljas. Det klargjordes också att det var jordägarna inom häradet som var ägarna. Därefter har antalet och arealen av allmänningsskogar varit konstant.

I början av 1900-talet tillkom vår moderna skogsvårdslag (1903) med bl.a. krav på återplantering efter avverkning. Skogsvårdslagen blev lite av ett startskott för en bättre skogsförvaltning i hela landet. Den utgjorde därför grundbulten i den moderna organisationen av förvaltandet av våra skogar. 1918 bildades intresseorganisationen Sveriges Häradsallmänningsförbund, för att ta tillvara häradsallmänningarnas intressen.

Sedan 1920-talet har häradsallmänningarna på olika sätt samordnat sin verksamhet och förvaltning för att på bästa sätt utveckla allmänningarna och säkerställa en långsiktigt hög avkastning. Enligt lagen om Häradsallmänningar från 1932 fastställdes häradsbornas äganderätt och egen förvaltning av sina hävdvunna allmänningar. Dessförinnan sköttes tillsyn och förvaltning av kronan via Domänverket. Varje allmänning skaffade sin egen förvaltning, men genom samarbetet kom många allmänningar att förvaltas på likartat sätt. Grunden lades för en framtida mera gemensam förvaltningsorganisation.

I början av 1950-talet gjordes den senaste större omarbetningen av lagstiftningen, och Lagen om häradsallmänningar från 1952 utgör fortfarande grunden för rättsläget. Även om rättsläget är klarlagt diskuteras ägarformen. Det är naturligt att gemensamt ägande med gamla anor blir föremål för diskussioner och utveckling.

Besparingsskogarna i Dalarna påminner i många avseenden om Häradsallmänningarna – men de bildades under sent 1800-tal.

Så sköts Häradallmänningarna idag

Lagen och Häradsallmänningarna från 1952 samt varje allmännings unika reglemente reglerar på ett övergripande plan vad som gäller.

Varje allmänning har i mars eller april stämma. På stämman utses en styrelse som arbetar i princip som en vanlig bolagsstyrelse. De 14 allmänningar som äger HäradSkog har avtal med HäradSkog om att HäradSkog ska förvalta och sköta respektive allmänning. På styrelsemötena är oftast såväl HäradSkogs VD som ansvarig skogvaktare med. Varje år ser HäradSkog till att bokslut, deklaration mm upprättas. Ingen allmänning har någon anställd personal utan allt operativt arbete utförs av HäradSkogs personal eller av HäradSkog inledda entreprenörer.

HäradSkogs historia
På samma sätt som mål och skötsel av allmänningarna långsamt utvecklats över tiden har själva förvaltningen av dem och bildandet av HäradSkog varit en lång och målmedveten process. Under perioden fram till början av 1980-talet närmade sig allmänningarna i Närke varandra. De förvaltades mer och mer på samma sätt och av samma personer. Ungefär samma utveckling skedde i Södermanland. Det var därför ett rätt naturligt steg när Närkes Häradsallmänningar AB bildades 1983 som ett driftsbolag som skulle sköta de flesta allmänningar i Örebro län. I Södermanland bildades Norra Sörmlands Häradsallmänningars Förvaltnings AB (NSH) medan flera av allmänningarna i södra delen inte skapade samma gemensamma samarbetsplattform.

Från 1986 fram till 2005 köpte Norra Sörmlands Häradsallmänningars Förvaltnings AB in VD-tjänsten samt allmän administration från Närkes Häradsallmänningar.

Vid årsskiftet 2004/2005 namnändrades Närkes Häradsallmänningar till HäradSkog och samtidigt valde 9 Häradsallmänningar i Södermanland att bli delägare av HäradSkog. Ur formell mening ett stort steg – men i praktiken var skillnaden inte så stor. För att använda ett mera modern ord så hade allmänningarna haft ett nästan 20-årigt samboförhållande.

Vi ser många fördelar med den gemensamma förvaltningen av skogarna. Med gemensam förvaltning över lite större områden kan man nå många stordriftsfördelar för virkesaffärer och inköp av entreprenadtjänster, samtidigt som man kan ha en mer övergripande strategi för till exempel naturvård och jakt.

* Viktiga årtal

Då historien är viktig för att kunna se framtiden tar vi upp några viktiga årtal.

1647
Antogs Sveriges första skogsordning – ett embryo till dagens ”skogsvårdslag”. Utmaningen då var att skogarna hotades av bruksdrift mm och man ville säkerställa tillväxten i skogen. Häradallmänningarna reglerades i den skogsordningen så att de skulle skötas.

1734
års skogsordning reglerade tydligt ägandet av Häradsallmänningarna så att det endast tillkom bönder och åbor med reglerade mantal i häradet och det blev svårare att nyodla (svedjebruk).

1741
lättades skogsordningen upp så att det skulle bli lättare att bryta och odla upp ny mark

1793
skärptes skogsordningen för att begränsa nyttjandet av allmänningarna genom att begränsa bosättningar i allmänningarna.

1824
års kungliga brev gav delägarna möjlighet att sälja sina allmänningar. Antalet allmänningar reducerades kraftigt.

1866
ändrades synen och allmänningar fick inte längre säljas eller delas upp mellan delägarna och fokus flyttades från brukande av jorden till skogsbruk.

1896
Endast husbehovsved får fritt tas från allmänningarna och försäljning av timmer kunde först ske efter gemensamt beslut.

1903
Sveriges första moderna skogsvårdslag som bland annat införde krav på återplantering efter avverkning. Detta med anledning av att stora arealer avverkades under andra halvan av 1800-talet aldrig återbeskogades.

1932
Riksdagen antar den första lagen om Häradsallmänningar som stadfäster det tidigare beslut/praxis att ägarna av mantalssatt jord inom Häradet är ägare till häradsallmänningar.

1952
Den senaste större lagändringen. Lagen om Häradsallmänningar från 1952 utgör fortfarande grunden för rättsläget.

2000
Lagändring som möjliggör för allmänningar att utan Länsstyrelsens tillstånd köpa mark om delägarna så önskar (lag-ändring har inget med förvärvstillstånd-frågan att göra)

Däremot tillåter lagen fortfarande inte försäljning av större arealer gemensamt ägd mark. Förvaltning med tillhörande skötsel av Häradallmänningarna kommer därför även fortsatt att vara en viktig och långsiktig skogsbruksmodell i Sverige.

 

Skogsladan

Skog